DOUGLAS FEUK OM GERT ASPELINS NÄRLÄSNING För dagens arkeologer är flygfotografering ett ofta utnyttjat hjälpmedel. Spår av gamla vägar, men också rester av till exempel befästningsvallar som genom århundraden av odling blivit nästan helt utjämnade, kan ibland framträda tydligare från luften än i marknivån. Än märkligare är att flygbilder rentav kan avslöja husgrunder och andra lämningar som ligger gömda under markytan. Detta fördolda låter sig bland annat avläsas genom variationer i växtlighet (som kan komma sig av multnade stolpar eller koncentration av salter och fosfater från gamla eldstäder). Eller det kan röra sig om subtila skillnader i markens yttemperatur och fuktighet som beror på stensamlingar i jorden. Sådant ger utslag både i infrarött foto och ibland i vanliga svartvita bilder – till exempel som frostmarkering mot en omgivande mörk jordyta, eller tvärtom som mörka fläckar i ett tunt snötäcke. Den sortens flygfoton är en första association när jag öppnar Gert Aspelins grafiska album "Närläsning", en vackert inbunden volym i kvartoformat. På pärmens insidor återges bilden av ett landskap som är fotograferat rakt uppifrån och som man strax inser är själva utgångspunkten för bokens närläsning. Genom att överföra fotot till en dator har Aspelin kunnat zooma in ett antal detaljutsnitt som han bearbetat vidare och som presenteras i boken i form av laserutskrifter. Men redan flygfotot erbjuder i sig ett suggestivt panorama: ett stycke bar hedmark genomskuren av en ravin och dessutom sargad av otaliga djupa revor och sandfläckar i gräsytan. Dessa spår av både mänsklig förslitning och av naturens egna nedbrytande krafter formar sig till ett mönster av abstrakta tecken, inte helt olikt en typ av tachistiskt måleri. Den som följt Aspelins konstnärskap känner omedelbart igen terrängen. Dessa gräsfält och backar vid Skånes östkust, ett stycke natur som inte är mer än en halv kvadratkilometer stort, har i snart 30 år varit honom en outtömlig motivkälla. Först närmade han sig landskapet med ett uttalat traditionellt, närmast naturalistiskt avbildande. Men rätt snart började illusionen brytas upp i en öppnare, mer sammansatt naturbild, där spår av olika realitetsnivåer, olika tider, tycktes överlagra varandra. Ur ett fågelperspektiv framträdde landskapets anatomi och geologiska bildning tydligare. Och 80- och 90-talens målningar ger ofta en upplevelse av att det i natursceneriet också gömmer sig en halvt utplånad berättelse om ett äldre, mer underjordiskt landskap. Arkeologer har ibland liknat kulturlandskapets yta vid en palimpsest. Så kallas en typ av gamla handskrifter där den ursprungliga skriften har skrapats bort och ersatts av en ny – men där den raderade texten likväl med vissa metoder låter sig göras läslig igen. För arkeologin har alltså flygfotografering blivit en av dessa metoder. Och kanske kan man säga – bildligt talat – att det är ett liknande framkallningsarbete som också Aspelin ägnat sig åt i "Närläsning". Men vad är det då som han får att framträda? När han isolerar och uppförstorar vissa detaljer tappar dessa samtidigt sin förankring i det konkreta landskapet – det är kanske vad man först lägger märke till. Visst kan man återfinna utsnitten om man jämför med översiktsbilden som han utgått från men i det enskilda fragmentet känns det ofta snarare som om man befann sig under marken, inne i en eller annan större kropp. Av en solbelyst äng med ett ringlande traktorspår blir något som närmast påminner om en mörk rotknöl – eller kanske bara ett ensamt frö som gror i jorden. Eller för det rentav tanken till något ännu mer elementärt, som ett stycke cellvävnad? Motivens skala känns på det hela taget osäker. Och hur definitiva känns egentligen deras kornigt upplösta och liksom nötta ytor? På mig gör de former som framträder mindre intryck av fast materia än av något som är statt i förvandling: på väg att oxidera eller vittra, blekna bort; eller tvärtom växa till, gro igen. Några ljust gråvioletta fläckar med suddiga konturer – det kan likna mögel eller lavar, kanske röntgenbild av något inre organ. Men vad det gäller är förstås i grunden ett inbillat inre – en fantasi kort sagt. Och för mig ser den mer ut att handla om naturens omvandlande processer än om någon av dess mer eller mindre tillfälliga yttre former. Ett landskap kan verka mindre föränderligt än till exempel en människa, men också det är trots allt statt i rörelse. Alla former är till slut förgängliga, och i Aspelins bildvärld där spåren av ett förflutet så ofta har tyckts närvarande, är ju detta ingen nyhet. Ändå kan det kännas som om bilderna i hans nya album mer eftertryckligt än tidigare är skuggade av förgänglighet. Jag är inte säker på att det varit hans avsikt, men när han nu återigen – och den här gången med fotots hjälp – försöker närma sig markens luggslitna gräsytor och sprickbildningar, är det som om landskapet svarade med att blicka tillbaka från ett större avstånd än någon gång tidigare. Ända sen Aspelin först började kartlägga detta område har arbetet också varit ett sökande efter de egna rötterna. Det var ett stycke barndomsnatur som i början av 70-talet uppenbarade sig för honom, och i en hel del målningar genom åren kan det se ut som om han firade sin hemliga samhörighet med landskapet. Backen kan framträda som en varmt umbra eller terracotta-färgad kropp som välver sig i en mjuk rundning. Och när ravinen urholkar marken väcker det ibland minnen av ett gömsle som har något av intimiteten hos en imaginär "ursprunglig" hemvist. I jämförelse med sådana jordiska målningar gör de nya bilderna ett ödsligare intryck av något skugglikt som är på väg att upplösas eller sjunka ned i mörker. l detta undanglidande kan finnas en risk för bildmässig vaghet – men också ett utrymme för mer positiv osäkerhet. Och bilderna som jag för egen del finner mest tilltalande är sådana där man visserligen har ett slags bottenkänning av landskapet, men där svärmarna av svarta punkter eller dimgrå slöjor också kan tänkas "föreställa" snart sagt vad som helst, från något mikroskopiskt litet till något som tvärtom är av kosmisk utsträckning. Vad som tar form är helt enkelt varken ett bestämt sceneri eller ens någon viss materia, utan snarare något man uppfattar som spår av ett energiflöde, elementära krafter som all materia är en genomfart för, gamla sandåsar lika väl som människor. När Aspelin lyckas avlocka flygfotot en sådan visionär dimension växer hans berättelse, och den grånade framställningen, hela den meditativa och en smula torra närläsningen framstår då i mitt tycke som en märkligt spännande lektyr. © Douglas Feuk och Gert Aspelin Digitalt tryck Malmö 2002 Beställ katalog via www.rollon.net

GRAFIK 1969-2002