Om att vända på en sten Den sten som jag i föreliggande arbeten utsatt för ett experiment i avbildning har inte någon speciell, personlig betydelse för mig. Den är inte utvald, varken för sin förmåga att bära en symbolisk mening eller för sina unika formegenskapers skull. Slumpen fick fälla avgörandet. Då jag behövde något som kunde sätta ett distinkt avtryck gick jag ut i trädgården och tog in den sten som låg närmast till hands. Efter ett drygt års dagligt umgänge har jag kommit att fästa mig vid dess särdrag. Men ändå ser jag den i princip som utbytbar, inte bara i förhållande till andra stenar – det kunde faktiskt ha varit vilket oregelbundet format föremål som helst. Stenen är ogenomtränglig. Det är omöjligt att i bild och minne skapa en konkret föreställning om ett sådant föremåls plastiska realitet. Eftersom dess topografi formats av tillfälligheternas spel och volymen helt omslutes av välvda ytor blir perspektivisk förkortning ett alltför osäkert instrument för att bedöma avstånd, riktning och nivåskillnader. Jag kan inte sammansmälta det jag sett ur olika synvinklar till en helhet. Vad jag kommer att möta om jag så bara vrider stenen ett kvarts varv blir alltid överraskande – förhållandet mellan gestalt och form är oförutsägbart. Detta faktum både oroar mig och gläder mig på samma gång. De ca 25 olika positioner som jag låtit stenen intaga är naturligtvis bara en bråkdel av vad man skulle kunna få se, men jag hoppas att de är tillräckligt många för att skapa en viss kortslutning i beteckningssystemet. En sten kan i realistisk avbildning ge illusion av att stiga fram ur duken så att man tycker sig kunna känna volymen i sin hand. Men om man erbjuds flera aspekter av samma form bryts förtrollningen och det som syntes så fast och beständigt blir egendomligt undanglidande. Den jämförande blicken måste ställa frågan men hur ser detta egentligen ut? Upprepningen tömmer stenen på sin sten-mening och för bilden tillbaka till sin egen tillblivelseprocess, tillbaka till det tillstånd som rådde när seendet bearbetade tinget. Bilden skapar sin egen värld. I den kan jag låta mig dras med av de barnsliga fantasier som sättes i rörelse av just det verben vrida och vända betecknar. De rör sig över ett vitt fält; från drömmar om omnipotens och om makten att blottlägga tingens dolda sidor till en känsla av materiens motstånd och ren förundran inför gestaltens förvandling; när jag bosätter mig i den målade stenen kommer jag också ner på djupet av den reflexiva betydelsen av begreppen. Så har mitt stenarbete fört mig in i de magiska cirklar som dagdrömmen ständigt återvänder till. Där ligger klotsarna utspridda på köksgolvet i lägenheten på Vasa Kyrkogata 1 i Göteborg – och jag, med den grannt färgade leksaksbilen i handen, svänger armen i en vid båge. Kivik i januari 1996 Gert Aspelin

ATT VÄNDA PÅ EN STEN Katalogförordet