Idag – igår Jag bläddrar igenom gamla nummer av AUJOURD´HUI. En annan situation, andra värderingar framtonar: femtiotalets slut. Jag var en närsynt gymnasist i Lund med en häftigt uppflammande lidelse för den moderna Konsten. Bilderna förde mig långt bort från Katedralskolans leda och förströddhet. Det gällde att få bestämningar, och att känna sig tillhöra en generation gav identitet. Jag fann det visuella uttrycket för samtidskänslan i det som kallades tachism, spontanism eller abstrakt expressionism. Det är med blandade känslor jag återvänder till de former som en gång hänförde mig. Mycket av det måleri som då utstrålade en omedelbar sensualitet känns nu bedagat, vissnat. Bilderna är inte längre omgivna av det modernas aura, och avståndet i tid är inte tillräckligt långt för att jag skall kunna använda dem som objekt för en historisk förståelse. Jag har inte den nödvändiga distansen utan irriteras av att jag så totalt kunde kapitulera inför ytliga manér och materialeffekter. Men 1960 kunde jag inte ifrågasätta det utbud som den internationella konsthandeln gav – konsttidskrifterna var mitt lexikon ock facit. Jag lärde mig alla namnen – Soulages, Gérard Schneider, De Staël, Poliakoff, Debré, Saura – deras betydelse bevisades av feta versaler i gallerireklamen. I timmar kunde jag försjunka i betraktandet av reproduktionerna. Men jag slukade inte konsten efter den ”kulinariska” estetikens princip som innebär att man förbrukar aktiviteten i upplevelsen. Mellan att se och att göra, ”konsumera” och ”producera”, var gränserna flytande. De små svart-vita fotografierna i spalten ”I GALLERIERNA” gav bäst utbyte – här fick jag själv utrymme att återskapa tavlorna i medvetandet. De föreställningar som fantasin frammanade rörde om i min tröga erfarenhetsmassa. Naturligtvis krävdes det yttre faktorer för att sätta igång dessa medvetandeprocesser. Bilderna gav underlag för drömmar om egna erövringar. Och konstnärsrollen erbjöd de åren lockande prospekt. Jag studerade reportagen från de framgångsrikas ateljéer – ljus, rymd, öppet mot trädgårdens sommar. Jag kände mig delaktig av den svala livskänsla som kunde demonstreras i helt vita målningar; någon berättade att Sam Francis hade ateljéer både i New York, Tokyo och Paris. Konsttidskrifternas presentationer överskred aldrig ramarna. Idag slår de kommersiella bindningarna tydligt emot oss; mellan förgyllda putti (Beaux objets sur le marché) och mondän design (Boutiques de prestige) fanns den moderna konsten, klart avgränsad. Den definierades med en tautologi: KONST ÄR KONST. Men därmed inte sagt att måleriet enbart var symboler för elitens makt, fetischer för invigda att tillbedja osv. För samtidigt som konsten är en social institution (som kan missbrukas) är den ett beteckningssystem som kan utvidga sig och med vars hjälp vi kan bearbeta upplevelser i våra egna liv. Det är inte ett slutet system – vi hittade ju en öppning som gav betydelse även åt bilder där endast plumpar och feta stråk av oljefärg bredde ut sig över ytorna utan att representera någon igenkännbar verklighet. Trots att vi ofta i samtalen reducerade konsten till utseenden, tekniska innovationer eller bara skvallrade om institutionella framgångar: systemet var öppet och oavslutat. De visuella intrycken avlagrade sig som spår; liksom barnet erövrar språket utifrån några få fonematiska oppositioner kunde enkla materialstrukturer och möten mellan block av olika täthet bli inkörsport till en upplevelse av helheten mättad av innebörder. Jag härmade i egna målningar det jag sett och långsamt fick tecknen mening, en förbindelse till världen. Det är vagt skrivet, men mer kan jag inte säga. Därför är det kanske lätt att se ”rationellt” och avfärda det hela som framgångsdrömmar förklädda och upphöjda till myter om Konsten, ett självbedrägeri som efter konfrontation med sextiotalets kritik nu avslöjats. Ser man endast till bilderna som de idag framstår skulle man nog godtaga ett sådant resonemang, kasta de förbrukade bilderna överbord och starta på nytt i en annan funktionsverklighet. Men ändå – även de förbrukade bilderna har en gång givit upphov till att okända medvetandezoner kunnat tagas i bruk. Det har skärpt uppmärksamheten inför det som sker i marginalen mellan medvetet och omedvetet handlingsliv och därmed förändrat mitt förhållningssätt till substanserna, medvetandets fysiska stöd. Varför skulle jag bortse ifrån de upplevelser som gav mig impulserna till att själv välja ”att bli konstnär” – osäkert sökte jag en riktning – något måste här ha svarat på oformulerade frågor. Bilderna gav en projektion av de axlar kring vilka tankarna tillsynes planlöst kretsade; hållpunkter för en moral som hävdade en varsamhet om relationerna i de ömtåligaste av processer. Ovanstående anteckningar tillkom vid en period av omprövningar. Under flera år hade jag hängt upp mitt arbete på en ”metabild” som skulle kritisera massmediaindustrins funktionssätt. Men nu började jag uppleva mitt böjningsmönster som alltför schematiskt. Genom att anknyta till de allra första medvetna erfarenheterna av vad konstverk kan innebära hoppades jag finna det nödvändiga stödet i ett ”Men ändå …”. Tillbakablicken kan synas något känslosam. Under sextiotalet har ju ideologins roll för hela betydelseproduktionen uppenbarats; inte heller estetiken ger oss en autonom livssfär. Men det var inte bland skärvorna av de krossade myterna som jag hoppades finna alternativ. Det jag sökte återupprätta i mitt eget arbete var den rörelse mellan system och process som vi unga målare vid sextiotalets första år fick en självklar kontakt med. Vi kunde aldrig veta hur en påbörjad målning skulle utveckla sig. Målningsakten följde lagar som var omöjliga att kontrollera eftersom det hela tiden gällde att svara på ögonblickens krav. Vi fick en konkret bekräftelse på dialektiken; när motstridiga impulser möttes vid tankens korsvägar kunde en blixt slå ner i begreppssystemet och tvinga fram förskjutningar. Denna tillit till rörelsens kraft vill jag alltid försöka hålla levande. Däremot kan jag lämna bakom mig den tidens föreställningar om varför dessa ständiga uppbrott är nödvändiga. För när jag praktiserade de lärdomar som AUJOURD´HUI gav mig – när jag strök upp en färg i ett grovt stråk för att genast svara med en korrigering snett ner mot vänster och sedan med spackel fyllde på med en antydan om en oval – nog trodde jag att spåren skulle leda mig fram mot en yttersta BETECKNINGENS BETECKNING: den modernistiska traditionens sökande efter det absoluta – Gud och Intet – var meningen och målet för den skapande aktiviteten. Nu tror jag att jag lärt mig att en sådan slutpunkt inte gives, att det till människans villkor hör att leva i en ständig teckenutveckling, att hänvisningssystemet endast slutar i döden. Det viktiga är att tecken gror. När vi arbetar med bilderna deltager vi i ett allmänt samtal som oupphörligt förändrar riktning och där ingen sitter inne med en sista replik. I morgon kommer nya samband att förändra det som i dag avslutades. När jag vänder mig mot de arbeten som jag lämnat under de senaste åren kan jag tycka att de lider av ett alltför stort beroende av det förflutnas närvaro. Men mitt här-och-nu har varit uppfyllt av denna sammanglidande tid. Det har betytt att anspråken på måleriet som förklaringsmodell har reducerats samtidigt som det givit möjlighet att knyta bildpraktiken närmare till min konkreta livssituation. Gert Aspelin 1973 ___________________ Publicerat i utställningskatalog till Galerie Doktor Glas i Stockholm, 1973 Ingår i antologin ”Konstnären som kommentator”, red Bo Nilsson, Åhus 1983

TIDIGA VERK 1966-1973 Galleri Doktor Glas Stockholm 1973